Viktor Kock: Arbetslöshet är inte eget val

Aktuellt, FSD-bloggen 10:21

adobe-spark-26

Stefan Wallin uttrycker på insändarplats (VBL 13.10) sin oro över regeringens sysselsättningspolitik. Det är lätt att förena sig i denna oro. Regeringens sysselsättningspolitik lämnar mycket att önska och målet om 72 procents sysselsättningsgrad uppnås knappast med den nu förda politiken.

Wallin lyfter vidare fram SFP:s sysselsättningsprogram som jag måste erkänna att innehåller några bra saker. Avskaffadet av de praktiska hindren för asylsökande att ta emot jobb, en reformering av famljeledigheterna samt ett program för välmående i arbetslivet är alla viktiga punkter, speciellt för jämställdheten och den enskilda individens välmående.

Det Wallin väljer att satsa mest energi på är ändå att skälla på trepartssamarbetet. Att Wallin och SFP har ett horn i sidan till arbetstagarorganisationerna är inget nytt. Kritiken som Wallin riktar ter sig ändå missriktad när han angriper de enda samhällsaktörer som klarat av att genomföra omfattande reformer under senare år. Enbart pensionsuppgörelsen minskade hållbarhetsgapet med ungefär en procentenhet. Sedan 2013 har inga reallöneökningar gjorts. FFC har betonat att det i stället borde satsas på välmåendet i arbetslivet.

I Sverige sänktes arbetsgivaravgifterna för unga 2007 och 2009. Enligt en IFAU-rapport 2013 bedöms effekterna ha varit väldigt små och i princip helt ha missat de svårsysselsatta. Kostnaden för varje jobb beräknades till mellan 1 och 1,6 miljoner kronor och i extremfallen upp till 7,4 miljoner kronor. Är det denna modell SFP vill apa efter med minijobsmodellen eller är det en ny anställningsform som inte följer gällande avtal? Ungdomsgarantin som föregående regering lanserade borde  stället utvecklas så att den fungerar i hela landet.

Möjligheten till lokala avtal finns redan i många av kollektivavtalens punkter. Som bäst pågår lokala förhandlingar om hur konkurrenskraftsavtalet skall implementeras. Även om det finns goda exempel är tyvärr det budskap som nått mig att det verkar gå väldigt trögt med de lokala förhandlingarna och att det ofta råder okunskap om vad lokalt avtalande innebär. Lokala avtal betyder inte att man kan gå under avtalade miniminivåer. Det skulle öppna för en vilda västern på arbetsmarknaden som inte gynnar någon.

Jag antar att de 20 procent som Wallin hävdar att Finland sackar efter i kokurrenskraft har sitt ursprung i Juhana Vartiainen och Anders Borgs ökända rapport. Det mått rapporten använder är väldigt godtyckligt och visar beroende på val av jämförda branscher, tidsperiod och länder att Finland har både den starkaste och svagaste konkurrenskraften i EU. I rapporten ingår inte de 4 år av reallönesänkningar vi nu har bakom oss medan löneutvecklingen i Tyskland och Sverige har varit stark. Jag hoppas att Wallin och Peter Östman, som också brukar dra upp denna godtyckliga siffra ur rockärmen med jämna mellanrum, i fortsättningen kunde koncentrera sig på det väsentliga, jobben.

Det spelar ingen roll hur mycket man skär i arbetslöshetsunderstödet ifall inga lediga jobb finns. Tanken om att nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet skulle minska arbetslösheten grundar sig på vanföreställningen att arbetslösa är det av egen vilja. När man själv har upplevt att den egna arbetsplatsen har lagts ner och sett hur hårt det tär på människor som inte lyckas få ett nytt jobb känns det orättvist. Några belägg för att nedskärningar i arbetslöshetsskyddet skulle öka sysselsättningen finns heller inte. Däremot borde arbetslöshetsskyddet kunna användas som ett aktivt lönestöd och arbetslösa borde uppmuntras till studier.

Enligt SDP finns det två sidor i sysselsättningspolitiken. Att skapa bra förutsättningar för uppkomsten av nya arbetsplatser är viktigt. Minst lika viktigt är att stöda människor som har drabbats av arbetslöshet – erbjuda dem en ny möjlighet.

 

Viktor Kock, ordförande FSD