Regeringen har beslutat om kompletterande åtgärder för att hålla fast vid sparmålet som är 4 miljarder euro på årsnivå. Eftersom lokala beslutsfattare valt att inte tillämpa möjligheterna att höja klientavgifter i den grad regeringen hoppats höjer man nu miniminivån.

Ibland kan man fråga sig huruvida lokala politiker ser till helheten på samma sätt som rikspolitiker men här är det tvärtom. Genom att höja klientavgifterna för kommunala social- och hälsotjänster riskerar man få en dyr slutnota. Låginkomsttagare blir de som drar den stora nitlotten, såväl ekonomiskt som hälsomässigt, när de inte har råd att uppsöka förebyggande vård eller  vård i ett tidigt stadie av en sjukdom.

I samma anda skär regeringen även ytterligare i biståndet. Efter dessa nedskärningar är biståndet 0,39 procent av bruttonationalinkomsten och långt ifrån FN:s målsättning på 0,7 procent. De övriga nordiska länderna ligger kring en procent. Detta rimmar väldigt illa med Sannfinländarnas mantra om att hjälpa på plats.

Förvånade är det också att regeringen, speciellt med tanke på senaste dagars avslöjanden gällande skattesmitning, inte satsar på att täppa till kryphål och bekämpa den grå ekonomin. Förra regeringen visade att varje euro som satsas på att bekämpa grå ekonomi ger mångfalt tillbaka.

Visst kan man även hitta några positiva saker i ramavtalet. Här kan en liten höjning av garantipensionen nämnas. Den räcker ändå inte för att kompensera de nedskärningar och avgiftshöjningar som drabbar samma människor.

Regeringen har upprepade gånger betonat vikten av att höja sysselsättningsgraden. Detta är lätt att hålla med om men ännu har ingenting gjorts och vi får ännu vänta på regeringens ”sysselsättningspaket”.  I praktiken har regeringen tvärtemot i högsta grad bidragit till att försämra sysselsättningen genom att vinstbringande, statsägda företag gjort stora nedskärningar.

Jag hoppas verkligen att sysselsättningspaketet innehåller något konkret och inte endast en stilla önskan om att inkomstöverföringar från de fattigaste i samhället till företagen skall skapa arbetsplatser.

Ett konkret exempel kunde vara den så kallade Rinne-modellen där de som anställer en arbetslös kunde få lönekostnaderna subventionerade med grunddagpenningen under en övergångsperiod.

Den största förändringen som regeringen nu aviserade gäller ändå vårdreformen. Efter att grundlagsproblem uppstått med den modell man hittills jobbat med förs nu modellen med fem vårdområden fram. Samtidigt föreslår man även en bolagisering av alla social- och hälsovårdstjänster.

Privatiseringsivern kommer att slå hårt mot den jämlika tillgången till hälsovård i vårt land. Genom att konstatera att det är så vi sköter saker i Finland i framtiden vill omsorgsminister Juha Rehula riva upp grundbultarna till vårt välfärdssamhälle.

Samtidigt går även landskapsreformen vidare.

På vilket sätt en ytterligare förvaltningsnivå skulle innebära kostnadsbesparingar förstår jag inte.

Nu borde regeringen sätta sig ned med oppositionspartierna och tillsammans utforma en modell för hur kommunstrukturen i Finland borde se ut istället för att skapa nya reformer.

Ett steg tillbaka kan vara ett steg framåt sägs det och nu borde ”Paras-hanke” grävas upp. Genom att skapa starka kommuner som har muskler att sköta bashälsovård och de uppgifter som nu föreslås gå till landskapen själva skulle förutsättningarna för en jämlik service tryggas bäst.