En vårdreform behövs. Tillgången till social- och hälsovården är ojämlik beroende på var du bor, skillnaderna i hälsa växer och en åldrande befolknings ökade servicebehov innebär att vi måste använda de resurser vi har på ett fiffigare sätt. Den offentliga vården och omsorgen i Finland håller en hög standard, men vi måste alltför ofta vänta länge på att få den. Resurserna inom vården är oändamålsenligt fördelade, då olika aktörer försöker skyffla över kostnader på varandra och resurserna minskat inom primärvården och det förebyggande arbetet, vilket i sin tur ökat kostnaderna inom den dyra specialiserade vården.

Regeringen Sipiläs målsättningar för vårdreformen är korrekta: Stävja kostnadsökningen, integrera social- och hälsovården, öka jämlikheten och tillgången på tjänster. Problemet är att regeringens modell inte når sina målsättningar. Regeringens sote-reform innebär att ansvaret för hela social- och hälsovården och över 220 000 anställda flyttas från kommunerna till 18 landskap den 1.1.2019. En så stor förändring är utmanande nog, men regeringen lägger till några extra svårighetsgrader genom att samtidigt tvångsbolagisera stora delar av den offentliga servicen och öppna den för privata företags vinstintresse.

Idén är att invånarna ska välja social- och hälsovårdscentral och landskapet sedan betalar en ersättning (klumpsumma) till serviceproducenten. Det skapar incentiv för de privata vinstdrivna företagen att locka till sig mest friska och lätta patienter.

I Sverige har det fria vårdvalet lett till att köerna till läkare blivit kortare för de flesta, men tillgången till vård har försämrats för dem som har störst behov. Kostnaderna för den vård som omfattas av valfriheten har ökat mer än den som hör till valfriheten, till vissa delar med flera hundra procent. De preliminära erfarenheterna av experimentet med valfrihet i Finland har också gett för handen att de privata företagen har svårt att producera vården till samma pris som den offentliga sektorn. Hälsovården i Finland är redan kostnadseffektiv i internationell jämförelse.

Chefen för Helsingfors- och Nylands sjukhusdistrikt Aki Lindén har påpekat att regeringens planer på att 15 procent av den specialiserade vården måste omfattas av valfrihet undergräver centralsjuklhusens verksamhet eftersom all verksamhet som omfattas av valfriheten måste bolagiseras. 15 procent av specialsjukvården är 75 procent av patienterna, för de stora kostnaderna står de svårast sjuka som behöver dyra mediciner och intensivvård.Valfriheten och bolagiseringen splittrar vården och gör det svårare att uppnå serviceintegrationen och fungerande servicekedjor.

Tänk vad vi kunde uppnå om regeringen skulle lägga lika mycket tid och prestige på att utveckla basservicen och hitta nya verksamhetssätt som gör vården effektivare och köerna kortare, som den lagt på att skapa en valfrihet bara kommer att fungera i praktiken i fem av de 18 landskapen, om man får tro perojektledaren Tuomas Pöysti.

En vårdreform behövs, men den ska utgå från mänskornas behov, inte marknadens.

 

Hildur Boldt är verksamhetsledare för FSD.

 

Läs mer om SDP:s utgångspunlter för en mänskligare vårdreform.