Jag försöker allmänt ha ett positivt förhållningssätt till saker och ting, men det är svårt att inte påminnas om de orättvisor som finns runt om i världen och framför allt farligt att blunda inför dem. Ibland funderar jag om någon sitter med FN:s lista över mänskliga rättigheter och stryker över artikel efter artikel med en stor fet svart penna. De senaste veckorna har man ständigt blivit påmind om att det att vara kvinna ofta kan vara förenligt med fara och orättvis behandling.
Trump hann inte sitta länge på sin presidentstol förrän han omringad av en skock kostymklädda herrar undertecknade ett beslut där han stoppar allt bistånd till utländska organisationer som stödjer abort. Ett beslut som gett upphov till stor kritik från många internationella organisationer, ett beslut som får mig att bli ledsen, arg och illamående, men ett beslut som framförallt kan innebära livsfara för många kvinnor. Vänder vi blicken till vårt östra grannland så kan man konstatera att duman just har röstat genom ett lagförslag som ska avkriminalisera våld i hemmet. Demokratiskt valda politiker struntar i kvinnors rättigheter, vilka signaler sänder det här till medborgarna? I Sverige sänds en våldtäkt live på Facebook…
Finland har inget skäl att klappa sig själv på axeln heller. En tredjedel av kvinnorna i Finland utsätts någon gång för våld av nuvarande eller tidigare partner och en fjärdel av kvinnorna upplever att de är utsatta för sexuella trakasserier, årligen. Amnesty i Finland har nyligen kommit ut med en rapport som visar bristande kunskap bland de kommunala beslutsfattarna gällande våld mot kvinnor. Detta märks framför allt i de små resurser som kommunerna lägger på att bekämpa våld i nära relationer, det finns också skillnader kommunerna emellan. En kvinnas chans att få hjälp kan alltså vara beroende av var hon bor, detta är inte jämlikt och inte acceptabelt. Amnesty lyfter också upp att man borde fästa extra uppmärksamhet vid vissa grupper, så som asylsökande eller andra med en svag finska, unga, personer med funktionsnedsättningar och sexuella minoriteter, eftersom dessa kan vara extra utsatta.
Statistiken säger sitt och det här en utbredd orättvisa och ett samhällsproblem som ingen vinner på att blunda inför. Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, som det klart och tydligt står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det gäller att skaffa sig kunskap och se över hur situationen i den egna kommunen är och agera därefter. Jag hoppas att socialdemokrater, som representerar en internationell rörelse med jämlikhet, solidaritet och rättvisa som ledord, ute i kommunerna och i världen ser till att allas ögon öppnas ordentligt så att alla ska få känna sig trygga.
Jonna Lindqvist är styrelsemedlem i FSD.
Dela det här inlägget