I nuläget verkar det helt klart att man borde ha slopat arbetstidsförlängningen på 24 timmar om året, som Sipiläregeringen tvingade fram i samband med det så kallade konkurrenskraftsavtalet ifjol. Det är ju enfaldigt att tro att bara genom att statiskt förlänga arbetstiden så skapar man automatiskt mera produktion och ekonomiskt mervärde. Det fungerar kanske någorlunda på pappret visavi en fabriksprocess, men inte alls inom branscher som präglas av tanke- och informationsarbete.

Av erfarenhet vet jag att det har gått åt en rejäl mängd arbetstid då personal- och arbetsgivarrepresentanter har avtalat om de lokala tillämpningarna av arbetstidsförlängningen. Jag har hört sägas av en representant för ett arbetsgivarförbund, att det är meningen att såväl arbetstagare som arbetsgivare ska vara lika missnöjda med den avgörelse som kan uppnås lokalt. Tala om positivt tänkande! På de arbetsplatser som relationerna redan tidigare har varit spända avtalsparterna emellan så har förhandlingsklimatet ofta ytterligare bara försämrats.

Men det finns uppmuntrande exempel på andra, progressivare lösningar. Arbetsgivaren kan satsa på gemensamma idrottsaktiviteter eller utbildning – alltså sådant som höjer motivationen, kompetensen och främjar hälsosamma levnadsvanor. Det torde inte finnas många arbetstagare som inte skulle uppskatta sådana strävanden. Tyvärr är dehär arbetsgivarna i tydlig minoritet. Största delen har bara tänkt i minuter och timmar utan att tänka på helheten. Minuter och timmar ger lätt upphov till direktiv och frågor om hur man ska tolka reglerna t.ex. visavi deltidsarbete eller olika frånvaron. I värsta fall blir arbetstagaren tvungen att kolla upp med FPA eller sin pensionsförsäkrare ifall förlängningen av arbetstiden inverkar negativt på andra förmåner.

Det värsta i sammanhanget är att en del arbetsgivare samtidigt försökt genomföra andra försämringar av i kraft varande arbetsvillkor. Man tycks helt ha glömt bort att det var frågan om att höja konkurrenskraften utan att sänka på helhetslönerna. Vilken arrogans! Försämrade relationer och sämre ömsesidigt förtroende får vi till resultat. Meningen var ju, att man skulle sporra till att ingå mera lokala avtal. Det sätt som alltför många arbetsgivare uppfört sig på leder till det motsatta för en lång tid.

Jag hoppas någon om en tid gör en professionell undersökning om resultatet av konkurrenskraftsavtalet. Särskilt intressant vore att undersöka skillnaden mellan ensidigt teknisk arbetstidsförlängning och andra mera kreativa helhetslösningar. Löntagarnas forskningsinstitut kunde vara en utmärkt instans på den fronten.

Summa summarum kan konstateras att fackets roll fortfarande är väldigt viktig, det har den nuvarande regeringen vänligen sett till.

 

Mikael Gerkman är styrelsemedlem i FSD, organisationschef i Försäkringsmannaförbundet och medlem i personalsektionen i Kyrkslätt.