Igår onsdag 23.11 godkände riksdagen en sänkning av barnbidraget och en sänkning av folkpensionsindex. Det senare kommer att påverka bland annat garantipensionen, familjepensionen, handikappbidraget, grunddagpenningen för arbetslösa och hemvårdsstödet för barn.

Detta är det senaste i en rad nedskärningar som gjorts mot barnfamiljer de senaste två åren – 2015 skars barnbidragen ner med 8,1% och 2016 slopades indexjusteringen av barnbidrag permanent, den subjektiva rätten till dagvård begränsades och föräldradagpenningens ersättningsnivå minskades.

Summan av barnbidrag och andra familjebidrag har de facto minskats under många år nu. Denna trend har haft synliga efterverkningar i vårt samhälle. Under de senaste årtiondena har antalet barn och barnfamiljer som lever i fattigdom ökat stadigt. Likaså har antalet barn som omhändertagits ökat. Antalet utslagna ungdomar har även ökat, vilket förutom fattigdom även beror på en minskad tid spenderad med familjen, vilket med konkurrenskraftsavtalets ökade arbetstid lär försämras ytterligare. Internationella institutioner för mänskliga rättigheter, som Barnrättskommittén, har redan uttryckt oro.

När en stat behöver spara hjälper det inte att skära från de svaga för att minska utgifterna. I ett statsmaskineri har varje investering efterverkningar och varje avsaknad av investering har motsatt effekt. När man skär från två ställen blir effekten dessutom den dubbla. Att skära från de fattigaste innebär direkt att deras köpkraft minskar. Att skära från barnbidraget kan betyda att ett barn får mindre näringsrik mat där hemma. Det kan betyda att barnet inte har råd att följa med på en skolutflykt. Det kan betyda att ett handikappat barn inte får de stödverktyg det behöver.

Finlands grundlag garanterar alla som behöver det en ”rätt till oundgänglig försörjning och omsorg”. Lagen specificerar ytterligare att ”det allmänna ska stödja familjerna… så att de har möjlighet att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.”

Det måste finnas en gräns för hur vi straffar de oskyldiga. Ingen av oss skulle se ett svältande barn och inte göra allt vi kan för att hjälpa det. Så varför fungerar vi annorlunda när det är på samhällsnivå? Mänskliga rättigheter som rätten till social trygghet är tydligen bara viktiga när vi ”har råd för det”, fastän de står nedskrivna i vår grundlag – ett dokument som vi borde kunna lita på att gäller.

Så får det inte vara. När man sparar, måste man se till att sparandet inte drabbar det som vi inte har råd att förlora.

 

Rebecca Åkers

tf ombud för Finlands Svenska Socialdemokrater