Under midsommarhelgen ordnade Storbritannien folkomröstning om huruvida landet skall fortsätta som medlem i EU eller inte. För många, inklusive mig själv, var britternas ställningstagande för Brexit en överraskning. Visst hade opinionsmätningar visat att resultatet kommer att bli jämt men jag var ändå övertygad om att majoriteten skulle rösta för ett fortsatt medlemskap.

När man ser på oviljan att leda den efterföljande processen bland Brexit-förespråkare så får man uppfattningen att även de överraskades av resultatet. Efter resultatet var Ukip:s ledare Nigel Farage snabb att ta tillbaka kampanjlöftet om att överföra en stor del av EU:s medlemsavgifter till sjukvården. När media lyfte fram detta kritiserade Finlands utrikesminister Timo Soini dem för att vakna för sent. Enligt Soini är det tillåtet att ljuga bäst man vill under kampanjer. Ifall media inte märker detta under kampanjen så gör de ett dåligt jobb och skall inte lyfta upp saken senare, anser Soini. Det är inte lätt att vara populist i sommarvärmen.

Brexit kan förhoppningsvis ändå leda till något positivt. Trots att jag själv har varit positiv till EU har de senaste åren visat att det finns stora slitningar och brister inom unionen. Fredsprojektet har fått ge vika för finansmarknadens intressen vilket i sin tur har banat väg för högerpopulismen. EU har använts som spottkopp av politiker när man tar impopulära beslut vilket gett mer bränsle åt kritikerna. Exempelvis den omfattande bolagiseringen av Finlands naturresurser och infrastruktur ursäktas av ansvariga ministrar med att det är krav från EU. Några krav på dessa omfattande bolagiseringar finns ändå inte utan det är fråga om högst ideologiska val.

Hanteringen av de drastiskt ökande flyktingströmmarna till Europa under fjolåret visade också på stora problem att solidariskt lösa de utmaningar som Europa ställs inför. Det talades om en flyktingkris trots att krisen var att EU inte klarade av att enas om en omplaceringsmekanism. I stället valde man att sluta ett avtal som enligt ledande människorättsorganisationer strider mot mänskliga rättigheter med Turkiet. Det kan tyckas vara ödets ironi att Turkiet, som efter kuppförsöket sluter sig allt mer, nu hotar bryta det omänskliga avtalet. Till Finland anlände under 2015 drygt 32 000 asylsökande. De skulle alltså lätt få plats på Olympiastadion i Helsingfors. Ändå var Finland ett av de länder som tog emot mest asylsökande i Europa relativt sett. Den verkliga krisen finns i de områden som flyktingarna kommer ifrån.

EU och speciellt euroområdet står nu inför ett vägval. En fri rörlighet inom unionen kräver gemensamma spelregler och en fördelningsmekanism av nyanlända. En gemensam valuta kräver en harmonisering av speciellt företagsbeskattningen för att undvika ett ”race to the bottom”. Är Europas medborgare då redo att ge mer makt åt Bryssel? Brexit tyder på att så inte är fallet. Genom att beskylla EU för ”mindre” frågor som exempelvis skarvproblemen har man skapat en avog inställning mot EU bland befolkningen. Därmed riskerar EU:s möjligheter att ta gemensamma beslut försämras ytterligare i framtiden vilket i längden kan riskera EU:s existens.

EU:s ovissa framtid har igen väckt diskussioner om en nordisk federation. Magnus Ek, ordförande för Centerns ungdomsförbund i Sverige, tog i en debattartikel på SVT ställning för en nordisk förbundsstat. Idén är inte ny men för varje gång den tas upp får den fler anhängare. Kritiker anser att den inte är realistisk men då glömmer man att politik är det möjligas konst. Som stark förespråkare av den nordiska modellen ser jag en nordisk förbundsstat som ett intressant alternativ, speciellt om EU försvagas. Att det är ett ungdomsförbund som kommer med utspelet är inte speciellt överraskande, de skall tänka nytt och se möjligheterna framom problemen.

Socialdemokraternas ungdomsförbund, Demarinuoret, har fått uppmärksamhet för sin modell till socialskyddsreform. Framförallt Fpa har intresserat sig för trappstegsmodellen som sporrar till aktivitet. Under hösten kommer moderpartiet enligt beslut av fullmäktige att ta ställning till modellen i en utredning över hur socialskyddet bör utvecklas i framtiden. Även här visar ungdomsförbundet vägen genom sitt nytänkande. Tyvärr står en del ungdomsförbund i kontrast till detta nytänkande.

Liksom förra sommaren satsade sannfinländarna även denna sommar på att nå över nyhetströskeln genom att publicera rasistiska inlägg på sociala medier. Ungdomsförbundets ordförande, Sebastian Tynkkynen, stod denna gång i rampljuset uppbackad av partiledningen. I ett facebookinlägg konstaterade han att returneringsmaskinen borde sättas i full gång eftersom vi är säkrare ju färre muslimer vi har i Finland. De sannfinländska unga kräver även att lagparagraferna om hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid stryks ur Finlands lag. Samtidigt har Tynkkynen polisanmält en man som kallat honom rasist. Det är inte lätt att vara rasist i sommarvärmen.

Efter 90-talets kris förundrades världen över hur snabbt de nordiska länderna kunde återhämta sig. Kraven på en avreglerad arbetsmarknad och stora nedskärningar var starka under krisen och när de nordiska länderna inte följde dessa krav spåddes en långvarig ekonomisk nedgång. Tuffa nedskärningar gjordes också men man fortsatte att satsa på forskning och utbildning vilket gav resultat. Trots att den nordiska modellen har tjänat oss bra behöver även den anpassas. Tynkkynen och sannfinländarnas idéer om ett slutet samhälle är inte nytänkande utan visar på en ingrodd rädsla för det som går utanför de egna normerna. Betydligt fräschare känns Magnus Ek och Demarinuorets idèer. Kanske är det den nordiska förbundsstaten som visar vägen för hur en basinkomst kan förverkligas?