Folke Sundmans öppningsanförande på FSD:s fullmäktigemöte 16.5

Aktuellt 10:32

Vilka tider, kamrater!

Vem hade trott då vårt fullmäktige tillsattes förra hösten, att vi ett halvt år senare skulle befinna oss i ett undantagstillstånd med beredskapslagen som det översta rättesnöret för regeringens politik. I en oförutsedd och allt omfattande samhällskris, framtvingad av en ny global pandemi som skakar de grundvalarna i vårt välfärdssamhälle och vår nationalekonomi. Och på motsvarande sätt världen runt.

Men nu står vi här, eller snarare, sitter vi hemma framför datorn, och försöker skapa oss en bild av vad som hänt, och framför allt, hur vi ska ta oss vidare ur den här krisen.

Det som gör den här sitsen lättare för oss är, att vi har förunnats en progressiv, målmedveten och handlingskraftig regering under vår statsminister Sanna Marins ledning som har hanterat krisen på ett sätt som sticker ut i alla tänkbara internationella jämförelser.

Och det som har gjort livet lite lättare för var och en av oss är att vårt välfärdssystem och dess bärande krafter, med vår fantastiska vårdpersonal i spetsen, har visat sin funktionsduglighet och kunnighet.

Men den politiska diskussionen glider så småningom över från hanteringen av den mesta akuta krisen till de olika alternativen för att komma ut ur krisen. Och framför allt, på vilka grunder och riktlinjer vi ska sköta återuppbyggnaden av våra samhällen, våra ekonomier, våra välfärdssystem.

Här drar jag mig till minnes en gammal aforism om arbetarrörelsens historiska uppgift. En aforism som i sin spydighet väl representerar den politiska satirens genre: ”under dåliga tider är det vår plikt att socialisera kapitalets förluster; under goda tider är vår uppgift trygga kapitalets växande profiter”.

Ingen rök utan eld. Vad den finska regeringen, och många andra med oss, har gjort under de senaste dramatiska månaderna har varit just det, att hålla förutom all offentlig service också de privata marknadskrafterna vid liv. Med hjälp av en massiv offentlig skuldsättning. Det har varit det enda alternativet under dessa exceptionella tider. Och det uppdraget fortsätter ännu en bra tid framöver.

Men så kommer vi till pudelns kärna. När vi väl ska påbörja återuppbyggnadsarbetet, helst så snart som möjligt, kommer det inte på frågan att vi ska sättas att sköta en återgång till ”business as usual”. Till en värld där marknadskrafterna fritt får återupprätta och lappa till den marknadsdrivna globalisering som dominerat den internationella ekonomin under de senaste årtiondena.

Tvärtom, den här krisen har visat att det äntligen är dags att sätta fart på omstruktureringen av den globala ekonomin. Det bör ske utgående från en av socialdemokratins ledande principer: det allmännas intressen, de gemensamma behoven, och den offentliga makten bör ha en överordnad och styrande ställning i förhållande till marknaden och de privata profitintressena.

Mot den här bakgrunden bör vi bestämt ta avstånd från de växande kraven från den politiska oppositionens och näringslivets sida om att regeringsprogrammet har mistat sin relevans, att det är redan helt föråldrat, och kan slängas i papperskorgen.

Vi bör inte låta oss bli indragna i en diskussion om politikens framtid utgående från den här sortens domedagsförklaringar. Vi behöver inte nya regeringsförhandlingar, inte heller ett helt nytt regeringsprogram. Vad vi i sinom tid behöver är en uppdatering av det nuvarande programmet, en realistisk analys och justering av de ekonomiska och sysselsättningspolitiska randvillkoren för att föra programmet vidare. Och ta fram nya idéer och innovationer som möjligen inte låg på bordet då regeringsförhandlingarna fördes.

Det ansvarsområde minister Ville Skinnari basar över, den globala ekonomin, handeln och den globala utvecklingspolitiken, är ett utmärkt exempel på regeringsprogrammets fortsatta relevans. Regeringsprogrammet innehåller en stark fokusering på ett försvar av och en förstärkning och förnyelse av det regelbaserade multilaterala samarbetssystemet. Det innehåller flera viktiga linjedragningar som syftar till en ökad reglering och styrning av den globala ekonomin, handeln och investeringsflödena i en rättvis och hållbar riktning. Och programmet understryker behovet av ett fördjupat och ökat strategiskt samarbete med Afrika. Den pågående pandemin har ytterligare förstärkt vikten av detta samarbete.

Det finns inget behov av att revidera själva programmet på den här punkten heller. Däremot finns det ett stort behov av att höja vår profil, öka ambitionsnivån och försöka gå vidare med de olika reformförslag som lagts fram.

Jag vet att minister Skinnari har jobbat intensivt med dessa frågor också under de senaste månaderna och ser fram emot hans anförande på vårt möte inom kort.

Jag ska nämna ett högaktuellt exempel på en fråga där Finland kunde göra en klar ny linjedragning. Det gäller kravet på att inte ge offentliga stödbidrag åt företag som har en påvisad koppling till skatteparadisekonomin. Åtminstone Frankrike, Polen och Danmark har redan fattat beslut i enlighet med denna princip. EU-komissionen har för sin del konstaterat att det inte finns några juridiska hinder att vägra utbetala offentliga krisstöd åt företag med koppling till skatteparadisen. Nu väntar vi på att Finland sällar sig till den här landgruppen och skrider till verket i frågan.

Kamrater!

Ute i världen förs redan nu en livlig debatt om de stora linjevalen vi står inför. Hur vill vi att det ”nya normala” ska se ut på kortare och längre sikt?

Jag nöjer mig här med att hänvisa till den uppmärksammade unga holländska historikern Rutger Bregman. Han säger i en färsk essä (The neoliberal era is ending. What comes next?)  att i motsats till den slutkörda nyliberalismen som stod för privatisering, ökande ojämlikhet och en erosion av det offentliga utrymmet, finns det nu en beställning på en ny politik som bygger på människans beredskap att samarbeta.

”På den grunden kan vi bygga en regering som grundar sig på förtroende, ett skattesystem baserat på solidaritet, och hållbara investeringar för att trygga vår framtid. Och allt detta just och just i tid för århundradets största test, vår långsamt framskridande pandemi – klimatförändringen”.

Dessa tankar utgör också den röda tråden i det politiska handlingsprogram för 2030 som partistyrelsen lagt fram för partikongressen under sensommaren.

Med dessa ord förklarar jag FSD:s fullmäktigemöte 2020 öppnat.